2013-06-06
17:28:00
Den långa vandringen
Som jag skrev i tidigare inlägg så skulle ju jag ta en långpromenad från Örsundsbo till Enköping. Och sagt och gjort så dumpade pappa mig med packning och karta vid macken i Örsa kl 7 på tisdagmorgonen. Och här kommer alla highlights från den 6 h långa vandringen.
Det började med väldigt fint väder och man fick ena riktigt fina utsikter över den svenska landsbyggden.
Efter att ha vandrat ett tag så kommer jag förbi en inhängnad hos en svinbonde och jag blev så överförtjust över de söta små griskultingarna att jag klättrade igenom ett övervuxet dike för att komma närmre och kunna klappa dem. DOM VAR JU BARA SÅ SÖTA!!
(Försökte ignorera "charkuteri"-skylten brevid)
Efter kanske en timme så kom jag fram till se värdheten som pappa rekomenderade. Jätterunstenen i sparrsätrakorsningen som jag måste poängtera är gjord av runmästare Balle.
Hamnade efter en timmes vandring på en halvmillång skogsväg där jag hittade ett tangentbord intill en myrstack i vägkanten. Om man ska jämföra med nordkoreas teknologi så kan det tänkas att detta är ett tecken på att de svenska myrorna snart är nog utvecklade för att hota världen med kärnvapen.
Innan jag jag kom fram till platsen vi körde av vägen på i vintras så trodde jag seriöst att jag var vilse. Tack och lov att isen är borta nu.
Efter en mil stannade jag i Härkeberga och fikade hos min vän Evelina som tajmat nog precis hade bakat rabarbermuffins. Efter fikat tog hon cykeln och hängde på, och vips så var vi två. (Oj, det rimmade)
Det märktes inte så mycket när jag gick ensam, men när vi väl var två och började prata så märktes det att jag hade druckit kaffe. Ocht var nog anledningen till att jag kom fram till att alla hästar vi mötte var med i FBI och att alla igelkottar var wrestlingstjärnor.
Vi skulle ta in på en grusväg längs med vägen för att komma in på en gångbro över E18 men vi hamnade lite fel. Det slutade med att vi gick en halvmil på en mystisk skogsväg bakom regementets övningsområde och vi helt lost.
Till slut så såg vi en lastbil skymta bakom träden så vi bestämde oss för att dra cykeln igenom skogen till den andra, jämsides liggande vägen för att hitta någon som vi kunde fråga om vägen.
Det visade sig att vi kommit till Enköpings mest avlägsna (och okända) återvinningsstation. Förmannen som vi frågade om vägen garvade ganska gott åt oss när vi sa att vi var vilse, och jag förstår honom. Men vi var vid gott mod iaf.
Vi kom till en annan återvinningsstation ett par hundra meter bort fär vi hittade en jättefin soffa som stod och skräpade vid vägen. Om vi inte varit relativt vilse, långt hemmifrån, trötta och ganska klena så hade vi lungt burit hem den.
Och 20 meter efter den hittade vi en rolig utbrunnen bil. Och nej, det bar INTE vi som tände på den!
När vi kom ut från den väg vi var på så hittade en cykelväg som vi bestämde oss för att följa och längs med den hittade vi en söt liten sjö/damm som jag döpte till Lake Magikarp. (Namnet är en lång historia)
Och precis när vi kunde se vägen hem till mig och trodde att vi äntligen kommit rätt så kom vi till ett staket med grind och hänglås.
Men eftersom det inte var något staket mot vägen vi skulle till så bestämde vi oss för att vara lite illegala och ta en genväg. Dock var det ett brett vattendrag mellan oss och vägen så vi fick gå en jäkla omväg, men det låtsas vi inte om.
Till slut så vågade vi inte ta risken att gå längs med motorvägen så Evelinas snälla mor kom och gav oss lift sista biten hem.
Vi kanske inte gick hela vägen men vi höll på i 6 h och vi försökte i alla fall!! 8)
Och på något sätt lyckades vi hamna på fel sida av Enköping, men nu har vi lärt oss att inte gå där någon fler gång.
Taggar:
FBI,
fika,
grisar,
hästar,
långpromenad,
militär,
runsten,
vänner;
Kommentera inlägget här:
